Jag tror att den beskrivningen stämmer väl in på många av oss, speciellt om man är högkänslig, introvert, spirituell eller en tänkare. Oavsett vilket jobb jag har, vilka nya människor jag träffar så är det sällan som jag anknyter på riktigt med någon.

Det är lätt att klandra sig själv och bli frustrerad och besviken på att man aldrig är som alla andra. Deras tillsynes okomplicerade liv och lättsamhet sticker i ögonen. Jag har många gånger suttit och önskat att jag hade så triviala problem som min bordsgranne eller att jag kunde lättsamt sitta och diskutera småsaker vid kafferasten utan att känna mig oäkta, men det GÅR INTE. Jag är inte bra på att kallprata om sånt som jag inte bryr mig om bara för pratandet skull. Det är verkligen min akilleshäl eller bästa egenskap, beroende på hur man ser det, hehe. Jag får ofta höra att jag är tyst, men jag är tyst för att jag vill. Jag kommer aldrig vara den som är i centrum när man sitter och pratar eller som alltid drar igång fester eller älskar att umgås i stora grupper. Vet du, det är OK! Jag är introvert och jag är stolt över det.

Detta betyder inte att jag är blyg och inte vågar prata, tvärtom, jag pratar mer än gärna när jag tycker att det är viktigt eller när jag vill, men INTE för att tillfredsställa någon annan. Jag vet mitt värde och jag behöver inte att någon annan bekräftar att jag är bra. Jag tar inte saker, människor eller möjligheter för givet och överväger noga mina ord för jag tycker det är viktigt att det man säger kan man stå för eller verkligen mena, annars kan man lika gärna vara tyst. Man ska inte vara rädd för den där tystnaden. Vi behöver lyssna mer på varandra och ha samtal av kvalité istället för att bara ge uppmärksamhet till den som aldrig kan sluta prata för att höra vad andra har att säga.

Även om det är lätt att falla i de där sociala fällorna med normer som berättar för oss hur vi ska och inte ska vara, hur vi ska och inte ska tänka, så har jag lärt mig att tycka om mig själv och mina egenheter. Jag tycker om att jag inte är som alla andra, vågar gå min egen väg och stå kvar i mig själv när andra tycker att jag borde anpassa mig efter normer. Jag har gått från att tycka att jag är udda och konstig till att veta att jag är unik och speciell.

Visst kan utanförskap bli en konsekvens av detta, att inte passa in eller att våga vara sig själv. Men jag är hellre ensam än att fullständigt köra över mina värderingar. Med tiden vet jag att jag kommer hitta ett sammanhang/jobb där jag kommer passa in. Det kommer att löna sig att gå min egen väg.

/ Elin