Jag klev upp ur sängen, gick ut till köket och skulle göra mitt kaffe. Det känns som att benen inte vill bära, musiken som kommer från högtalaren får mig att börja gråta, utan synbar anledning. Jag står ju här och ska fixa kaffe som vanligt. En helt vanlig morgon. Men då, då övermannas jag av stormen, den sliter, drar och härjar fritt i min kropp.
Jag låter den göra det, funderar faktiskt inte ens så mycket över vart den kommer ifrån och vad som orsakar den.
Jag saknar någon, någon nära som inte finns längre. Jag saknar så det gör ont, det gör fysiskt ont, om det är i hjärtat eller magen eller vart det känns mest vet jag inte. Men det gör så jävla ont. Gråten kommer ohejdat, jag kan inte göra något för att stoppa den. Det river, sliter och bara rasar inombords.
Jag hatälskar den känslan. Jag gillar den inte för att jag inte ser den komma, samtidgit som jag älskar den för att jag får känna, jag lever, jag känner, jag älskar.
Lyckas få på mitt kaffe och göra iordning lite frukost och sätter mig vid köksbordet och hittar lite musik som jag känner för att lyssna på. Det gör ibland att stormen fortsätter, men oftast så småningom klingar det ju av.
Ju mer jag går in i känslan och den får rasa inombords, desto lättare är det att komma ur det, visserilgen med någon slags tyngd och sorg med mig, men jag förpassar inte känslorna någon annanstans. De river, sliter och jag vet inte ens om jag orkar sitta på en stol, jag vill helst ligga skrikandes på golvet. Och när denna sorgen var som värst, så gjorde jag just det. Jag vek mig dubbel, på golvet och skrek, kved. För att lite senare faktiskt kunna resa mig upp igen.
Låt känslorna komma, låt dem härja fritt, om du kan, var tacksam att du kan känna så mycket, det betyder att du känner och att du lever. Alla känslor är tillåtna. Ju mer du låter dem få storma förbi, desto lättare har du senare.
Alla känslor är ok, det finns inte bra eller dåliga känslor, de är alla känslor bara.
/Therese
0 kommentar(er)
